Ett kontroversiellt uttalande i sociala medier kan på bara några minuter spridas till tusentals, ja hundratusentals människor och generera en lavin av reaktioner. Ibland blir kritiken mycket hård och övergår till hån och regelrätta hot. Delningar och kommentarer leder till att händelsen hamnar allt högre upp bland sökmotorernas träffar. När en sådan trend har kommit i rullning är den nästan omöjlig att vända.
Anonymitet reducerar ansvaret ytterligare och det kan räcka med att en person tänjer på gränserna för att många fler ska följa efter. Avsaknaden av en ledare som är ytterst ansvarig för konsekvenserna innebär också att det inte finns någon fungerande broms när väl drevet har startat. Det fysiska avståndet till de vi kommunicerar med påverkar också hur vi tolkar inlägg och kommentarer.
När vi möts öga mot öga finns andra sammanhang, vi läser in fler nyanser och tolkar ansiktsuttryck. Ju mindre information vi får, desto mer fyller vi i själva. På nätet kan det räcka med ett namn eller ett uttalande för att vi ska placera in någon i en redan färdig kategori med tillhörande egenskaper. Och när vi väl har skaffat oss en uppfattning är vi beredda att göra mycket för att bekräfta att den stämmer.
Att däremot göra motsatsen kräver mer tid och energi. Vi människor verkar vara riktiga latmaskar. Till och med en ursäkt kan få den som kritiserar att bli stärkt i sin avsky. När den som begått handlingen erkänner sitt fel kan det ses som ytterligare ett bevis för att jag har rätt.
Så länge vi slipper att se mänskliga reaktioner är det lättare att uttrycka sig nedsättande eller aggressivt. Vi skulle kunna illustrera det med bruket av drönare. Det har visat sig att soldater som dödar via en dator lider inte av lika svåra trauman och samvetskval som de som deltar i fysiska strider.
Men vad är det egentligen som driver oss att attackera andra människor på nätet?
Ett enkelt sätt att skaffa sig självkänsla är att hacka på någon annan. Vi strävar främst efter att skapa skillnad i status. Lyckas jag trycka ner en annan person så känner jag mig bättre. Kan jag i samma veva få gillande från andra höjs min självkänsla ännu mer.
En vanlig reaktion när man är utsatt för ett utbrett förakt är att man börjar tänka på vad det kan få för långtgående konsekvenser i livet, vilket kan leda till ångestattacker. Ångest är en känsla som är konstruerad för att motivera oss att göra någonting och det enklaste är att fly. Sen finns det förstås andra alternativ, till exempel att förneka, förklara eller försvara.
Att slänga iväg ett ogenomtänkt uttalande för att släta över något kan i värsta fall bara ge elden mer bränsle. Å andra sidan är det viktigt att förklara sitt uttalande innan endast en sanning hinner etableras kring vad man egentligen menade.
Det finns förstås inte ett enkelt svar på hur man bör agera, men jag skulle säga att det är viktigt att prata med andra som kan ge perspektiv. Försök att inte förstora händelsen för mycket. Även om det kan vara nästintill outhärdligt i stunden så kommer det att ebba ut.
Samtidigt kan det som utspelar sig i sociala medier arkiveras i sökmotorer som Google, vilket gör det inträffade sökbart för lång tid framåt. Det kan påverka människors uppfattning om dig och påminna om ett gammalt trauma om och om igen. På så sätt kan en enstaka kränkning på nätet motsvara flera år av traditionellt trakasserande
Tänk efter mer än två gånger!
CHRISTIAN NORDENSTRÖM I Om mobbning, kränkningar och utanförskap I 