Vi pratar ofta om och får höra att det är drygt 60 000 barn som blir mobbade varje år. Vi får också höra om insatser från vissa åtgärdsprogram som hävdar att mobbning minskar med upp till 24% på de platser där dessa utförs.
Långsiktigt verkar dock inga åtgärder i dagsläget ha någon långvarig effekt vilket också nya forskningsrapporter påvisar. Siffrorna talar sitt tydliga språk då vi inte ser någon tydlig minskning. Hur kommer det då sig att vi fortsätter i samma spår som tidigare?
Varje år spenderar alltså skolor miljontals kronor på program som ur ett forskningstekniskt perspektiv inte håller måttet till 100%. Med detta sagt vill jag ändå säga att jag ändå tror att vissa åtgärder fungerar alldeles utmärkt på många ställen runtom i landet. Men kanske då snarare att det i grund och botten handlar om hur programmen tas om hand av de ansvariga lärarna och ansvariga på plats. Är det rimligt att ställa krav som ändå kanske inte efterföljs?
Rätta mig gärna om jag har fel men om inte en skola eller en arbetsplats har ett gemensamt mål, en hållbar plan och samma mål när det gäller arbetsmiljö är det omöjligt att uppnå förändring. Varenda person måste ta exakt samma ansvar, ha lika mycket kunskap eller ha viljan att lära sig osv.
När vi sedan fortsätter bryta ner problematiken och landar i ämnet nätmobbning börjar det bli väldigt svårt för mig att greppa. Här står vi inför ett gigantiskt problem som dessutom involverar stora miljardföretag, människors olika beteenden, ansvar hos föräldrar osv. En stark gemensam nämnare som jag kommer arbeta hårt för är just utbildning av skolor och lärare när det kommer till ny teknik och sociala medier. De flesta skolor jag har kontakt med bekräftar just detta. Inte många lärare vet tex vad ”420” betyder, ej heller vad en ”Orre” är trots Instagram upproret som skedde i Göteborg
Vad säger då statistiken och forskningen om nätmobbning? Rapporter visar att var tredje ung har blivit utsatt för kränkningar i sociala medier och sex procent uppger att de är nätmobbade, det motsvarar 1-2 elever i varje klass. Nu pratar vi alltså enbart om barn och ungdomar, inte om vuxna där problemet garanterat är minst lika stort.
Med det sagt kommer vi då in på vuxenmobbning vilket är ett problem som ökar lavinartat i samhället med gigantiska kostnader för samhället till följd av sjukskrivningar etc. När man letar efter siffror på hur många som kan tänkas vara utsatta hittar man siffror som sträcker sig från 200 000 ända upp till så många som 650 000 vilket är en skrämmande siffra.
Ett av de största problemen med vuxenmobbning är att ingen tar ordentligt ansvar för denna typ av problematik. Chefer som missbrukar sin position får idag utreda sig själv vid en anmälan, utsatta på arbetsplatser blir ofta förflyttade till en annan avdelning och mobbaren hittar ett nytt offer att ge sig på utan reprimand. Den mobbade har dessutom ofta väldigt svårt för att få stöd från de olika instanser som är viktiga och som oftast den enda vägen man har att gå som utsatt. Företagshälsan, försäkringskassan etc har idag ett väldigt luddigt förfarande som tyvärr ofta leder till att den utsatte står där handfallen utan varken sig ersättning, arbete eller hjälp i slutändan.
Att vuxna skall kunna ta hand om sig själva är en mening som i dessa sammanhang verkligen har fått en stark innebörd.
Vad vill jag då påvisa med detta inlägg? Jo, att jag är väldigt tveksam till alla de siffror som vi idag ofta lutar oss emot då problematiken är så komplex. Räknar vi tex in normalisering, den ökade integrationen och dess effekter samt ex den snabba utvecklingen av tekniken och hur det påverkar antalet drabbade?
Jag tycker det finns en hel del faktorer som motsäger dagens statistik, vad tycker du?
CHRISTIAN NORDENSTRÖM I Om mobbning, kränkningar och utanförskap I 